Reflektioner från en förstagångs-”SOTare”

 

Som nybliven och ”nysmittad” Jeepägare kom jag på att man måste ju åka på några träffar, så man får köra lite i skogen. Efter att ha tittat runt lite på Jeepswedens forum och hört med lite kontakter kändes det som att Sweden Offroad Tour inte gick att missa. En av Sveriges (Europas?) största offroadträffar.

Ekeby 060716 hade ju naturligtvis också varit roligt och inte minst närmare hemifrån, men att göra alla kontroller och justeringar på bilen före startskottet verkade omöjligt. Märsta skulle gå att hinna till även om allt inte var riktigt klart.

 

Alla minns väl hur det var att börja skolan, nytt jobb eller scouterna eller vad som helst när man kommer till ett nytt ställe utan att känna någon mer än bara flyktigt. Just så kände jag när jag närmade mig Rosersberg 4WD camp. Tur att jag hade sonen Tage, 2½år, med mig. Det var inte svårt att hitta, det satt jeepskyltar på en del träd och stolpar och där svängde man. Satt det ingen skylt så svängde man inte. Väl framme på området Var det några bilar där, mest Jeepar förstås, men en och annan Nissan och annat. DÄR! Titta, Öjerskogs röda Liberty. Skönt, då är det i alla fall en bil jag känner igen. Parkerar och tittar runt lite bland dom andra bilarna. Hittar Tobbe och Johan från Rimbo som jag träffat två veckor tidigare när jag var på studiebesök i Rimbogropen.

 

Skriver in mig och betalar. (WOW! Halva startavgiften från Jeep. Tackar och bugar!) Öjerskog står och hälsar välkommen och tar emot. Skönt. Jag känner mig verkligen välkommen i denna för mig främmande värld. Bara för att retas påminner jag honom att vi mötts en gång tidigare, för ca 20 år sen. Han kom ihåg mig!

En liten stund ”ledigt” för att med hjälp av Johan justera däckstrycket till 1.1 bar.

 

Genomgång av dagen, körområdena och regler. Pga alla utländska besökare talar Peter engelska, fast på ett mycket lättfattligt sätt så att även jag och andra svenskar kan hänga med utan problem. Ville någon vara med på en kort utbildning/genomgång av terrängkörningens grunder? –Ja, det är väl lika bra det. Tänkte jag och samlades vid Peters röda Jeep tillsammans med två andar par.

Utbildningen som Peter själv höll i var även den på problemfri engelska och visade verkligen grunderna. ”Sitt rätt”, ”Håll i ratten” och ”Kör på lågväxel och ettan”. Men innehöll även viktiga tips om hur och var man placerar bilen i olika situationer. Mycket intressant för min del, Tage var mindre road men höll ut. Efter det en kort körslinga med Peter i bilen. Mycket enkelt spår trots att vi mötte ett helt gäng med bilar som inte gått igenom kursen.

 

När kursen var klar mötte vi upp Tobbe, Johan och några till som körde i grupp. Tillsammans körde vi en liten slinga i skogen som bjöd på lite större svårigheter, tex. en berghäll, ett lite spårigare område och ett par lerdiken. Jag blev mer och mer imponerad över hur bra min Jeep klarade hindren. Berghällen som Tobbe hade lite problem i gick som en dans. Tobbe har ändå en Wrangler med både höjning och stora däck. Dom två första lerdikena gick också bra. Sen kom eldprovet –det stora lerdiket. JonasC först och klarade sig ganska bra –fattas annat med den bilen- sen Tobbe som klarade sig något sämre men kom ändå igenom. Sen var det min tur. Skulle jag våga? När Tobbe hade svårt… Äh, jag chansar. Fastnar jag så finns det folk som kan dra loss mig. Sagt och gjort. Full gas på låga ettan, försökte hålla mig på kanten. Men när framhjulet gled ner från kanten och bilen ställde sig på främre diffklumpen var det i det närmaste kört. Det gick att flytta en halvmeter framåt och bakåt, men det var ju tio meter bakåt och minst tjugo framåt. Tobbe som är en vänligt själ backade ner och med risk för att fastna själv kopplade min bogserstropp i sin dragkrok. Det hör till saken att min riktiga stropp låg kvar i garaget och jag hade köpt en ”billig” på Statoil på vägen. -Nu rycker jag! Skrek Tobbe och ryckte. Rycket uteblev. Däremot såg jag min egen kofångare köra ifrån mig. Med extraljus och nummer skylt. Nu stod jag där ändå, fast i leran. Som tur var fanns en annan vänlig själ bakom mig som stod beredd med winchlinan ute. Jag kopplade och han drog. När jag väl var uppe, hade tackat för hjälpen på någon blandad tysk/engelska (han var tysk), bad jag honom att ”Don’t go anywere”, så blev han alldeles svart i synen och såg ut som han ville smälla till mig. –Unschuldigung! Sa jag och lovade att hålla mig borta från det diket.

 

Nu var vi rejält hungriga, Tage och jag. Fastkörningen hade tagit både energi och tid. Tillbaka vid ”huset” som fanns på området plockade fram vår matsäck, makaronisallad, kokta ägg och prickig korv i bit. Jag har ju ätit matsäck i skogen förr, men för Tage var det helt nytt. Att äta kokt ägg med fingrarna och få en femcentimeters bit korv i andra handen var som himmelriket för honom. Några andra grillade korv och hamburgare. Johan son Liam som är jämngammal med Tage hann inte grilla sin korv utan åt tre råa.

 

Dom andra i gänget ville snacka och vila en stund efter maten, medan jag hellre vill åka och leta på min kofångare. Något mentalt sliten åkte vi iväg och letade. Men… Hur var det nu vi åkte? Det här spåret känner jag inte igen, men det måste ju ha varit här… Värst vad det var spårigt… Ånej! Framklumpen igen!!! Fattar ju varför somliga har portalaxlar. Nåväl, som tur var hade en hel skara med folk hunnit samlas för att kolla vad för vildhjärna som försökt köra ”valpspåret” med en XJ. Valpspåret –så kallades den slingan som jag fastnat i. Varför såg jag snart när två 11:or köade bakom mig och även dom hade små problem med att ta sig runt.

 

När jag kom på att vi hade åkt mindre än 20 meter åt höger var det inga problem längre. Och vägarna gick ihop bakom kullen. Strax hade jag hittat min kofångare och knutit fast den på taket och kunde köra vidare. I vanlig ordning passerade övriga träffdeltagare och fotograferade mig med kofångaren på taket.

Efter att nästan fastnat igen (denna gång utan vittnen) kom jag strax ikapp Jonas och Tobbe och resten av gänget. Eftersom dom är erfarna offroadförare och har ganska avancerade bilar tänkte jag att det är en bra skola att hänga på. Efter ca en halvtimme fick tom Jonas problem. Han skulle uppför en berghäll med en del lösa knotor på. Efter en del svordomar kom han upp och det var Tobbes tur. Själv insåg jag att jag inte skulle klara det utan började leta efter en annan väg upp. Tobbe fastnade på väg upp och provade lite olika vinklar när ett ljud liknande ett pistolskott ekade i skogen. Märstaligan? Nä, det var Tobbes vänstra drivknut som hade gått av… Stackars Tobbe. Jag tyckte verkligen synd om honom. Det var ju tid kvar att köra på dagen och sen inte kunna för att bilen gått sönder. Dessutom är det ju så att allt som går sönder kostar.

 

Tobbe och Jonas åkte till parkeringsplatsen för att ta loss drivaxeln så att han kunde komma hem. Johan hängde med, Liam hade somnat så han kunde inte köra ändå.

 

Tage och jag fortsatte köra runt lite i skogen. Letade efter ”svarta slingan” som Peter pratat om på morgonen men hittade den inte. Kanske var det så att ingen slinga kändes svår nog. Däremot kände jag en otroligt stor mental trötthet. Precis som att hjärnan var tröttare än kroppen. (Ja, jag vet, jag bjuder på den). Koncentrationen sjönk och dom stenar som fanns i skogen hittade jag. Med underredet.

 

Avslutning och prisutdelning. Alla fick diplom, även Tage. ”För visade färdigheter i terrängkörning”.

 

Nu var det närmaste väg till en mack med luft för att fylla på däcken igen sedan hem till sängen. Efter denna heldagsupplevelse var det i alla fall två lyckliga killar som somnade gott.

 

/Erik Lagerqvist aka Stornalle

 

Tillbaka